undrar hur många gånger jag har sagt "tänk att det är bara ett år kvar nu!" den här veckan. tiden går och går. skolarbete efter skolarbete betas av en efter en. prov efter prov skrivs. ja, nu nalkas sommaren. är arg på mig själv att jag inte har haft någon riktig energi under det här läsåret, men samtidigt känner jag att jag endå har gjort mitt bästa. under flera års tid har jag kämpat och kämpat, men för vad? några extra poäng till gymnasieansökan? högsta betyg i ämnen jag egentligen inte bryr mig ett skit om?
jag har tänkt på det ett tag. jag har under de senaste åren inte tagit tid till att bara stanna till och ta vara på den här studen. jag har aldrig tänkt på hur skönt det är med att inte behöva oroa sig över framtiden, över jobb, räkningar i växande högar eller familjeplanering. det har känts så långt borta, men nu när det är endast ett år kvar känner man hur stressen kryper sig fram. frågor som t.ex. "vad vill du jobba med i framtiden?" har alltid varit så självklara fram till nu.
för någon dag sedan såg jag ett program på svt som handlade om en återträff med en gymnasieklass. de visade intervjuer med ungdomar som idag är hårt arbetande mammor och pappor från 1992. dessa individer berättade om hur de har förändrats genom åren, vad de håller på med idag och vad deras största misstag var. en av dem svarade att han ångrade sig att han började studera på universitet direkt efter gymnasiet och önskar att han hade samlat ihop pengar till att resa jorden runt istället.
det kändes bra att höra det. jag vände mig om och såg pappa i ögonen. han log och gav mig en blick som sade "jag vet att jag kommer att måsta släppa dig någon gång snart." och ja, om cirka 16 månader står jag på en flygplats någonstans i världen med min packback på ryggen och är räddare än någonsin. det kommer att bli helt fanatastiskt. men först ska jag njuta av mina sista tid som elev på nolaskolan med superdupermegabraá vänner.
